>..>..>..>....

Hi there,

I’ll get right to it. On this fine day, I am Lisa Torell, and you are my customers, my prospective buyers.  Soon I will, in the capacity of artist, innovator, self-employed entrepreneur and sales executive, begin my pitch. You see, even artists must, from time to time, consider the market and target audience in order to ascertain interest, employment and a secure future. Madeleine Park’s venture REALITY CHECK was an opportunity to good to be missed.

First and foremost, let me explain myself. At this stage of my participation, I am primarily concerned with the buyers, that is, those of you who have received a special invitation to this event; you who enable the rest of us; producers, citizens and consumers to enjoy art in public places such as hospitals, libraries, parks and public galleries, etc.

You are chosen as you constitute a special group in the city. Your regular duties include decision-making concerning the unexpected in the city of Trondheim; public art, embellishment and sculpture. It is you who buy innovation and new ideas; the unknown, the other, the new and not yet valued, that which turns the regular townscape into the urbane, seeing the advantages of the other and the unknown, that is, a place where difference and similarity not only exist but also develop side by side.

This is a task which ought to be considered more of an enquiry and an experiment, and at its extreme, a challenge. This is something which the city of Trondheim evidently takes seriously, this city which is one sixth “development and new thoughts”, thesewonderful words just as shaped by politics, town planning and universities as re-shaped by lecturers and students.  They are a good foundation upon which to build a city.  The words themselves form concepts. And there they are; used, mentioned, marketed, pitched on homepages and at conferences.

*Trondelag focus on innovation and creativity, on art and culture as a basis for development and value addedgrowth and will further the public support networks, current innovation and working practices so that they become relevant, understood and user friendly for and by the culture industry as well as develop initiatives and working practices which promote tolerance and regeneration.

Words and meanings; rhetoric. Presentation, form, profiling and delivery. This is just as important in your work as in mine, just as it is in society in general. But what does it really mean to link words to meaning, to emphasise sentences as headlines, to sell a city through representation andword combinations?Or rather, what is really required to succeed with a venture like this?

Research, economy, strategic awareness and courage. To have the courage to turn words to action. It might seem obvious, but I’ve seen it before; it is as common here as in other parts of Europe, the phenomenon when the words do such a great job of selling that the content itself has to take a backseat. That is the way it is, but with your help, perhaps we can change this state of affairs together.

I’ll give you a hand . Well, not exactly give, I have my price, just like everything else. Culture does not come free of charge; it has to, just like research, have financial backing. I have developed a concept and a place-specific product especially for this occasion.  It is clearly in line with my previous work, you needn’t worry about betting on the wrong horse; I have several successful and endorsed projects on my CV.  Now, my product is far-reaching and consists of three separate parts: this performance, remaining materials as well as a site-specific piece of work at Nedre Ila, very tactile and physical. All developed to discuss place in situ, the future and civic planning.

This is what is being sold. This, which really is a thought. Because this is the way it is with artists, we don’t really sell products as such, we sellthoughts. We have the ability to transform thought into form. Perhaps it sounds a bit far out but it is a fact.  The basis for this assertion is that thought itself is detached form and that the future is not found in any product, but in thought. It is easy to confuse this and believe that the future lies in the product but I repeat, the future lies in thought, whether it is transformed into a physical product or appears as an idea. Regardless of your viewpoint, the title is “The Unexpected”.

The purpose of “The Unexpected” is to develop the perception of public spaces, or thoughts on art in public spaces and the form of development and innovation. To get hung up on a specific form for development and innovation is to risk imposing a shape on both development and innovation, generally and individually.

I optimistically presume that this will become a win-win situation for all parties involved, as opposed to a win-use situation which otherwise appears to be the most common form of transaction in the art world.  (All arrows point in this direction, in spite of the council’s last minute decision to make a contribution to TSSK. It can hardly be considered as being in the same league as the venture included in *Strategiplan for kulturnæringer, Trøndelag 2009-2016.  But it’s a step in the right direction.)

Well, you have probably guessed it already, and you are correct; you will now be subjected to a little test. Fear not, I am not the kind of artist who enjoys making people feel uncomfortable. I have developed three proposals: Sale of Contract 1, Sale of Contract 2 and a leasing contract. You can have a quick look at them now.  I don’t believe there are any unclarities, but if against all odds there are, we can go through it together later. Contract 1 specifies that you buy the whole piece, i.e. the performance, the materials and the site-specific piece out at Nedre Ila. Contract 2 means that you only purchase the piece at Nedre Ila and the leasing contract enables you to hire the piece at Nedre Ila for the duration of the exhibition period at cost price.

Before we sign anything, I will naturally accompany you to Nedre Ila to view the product in question. I’ll pay for the taxi but we’ll share. Just one thing remains to be said. The consequences of your potential courage, your taste or your actions will become evident for the citizens of Trondheim. 

Depending on your decisions, this piece will be available for all eternity, for the duration of the exhibition period or remain totally censured. Cause and Consequence. You may have some time for consideration, but the piece will not be made available to the public until you have committed.

Does it seem threatening? The threat is not this simple piece, no, the real threat lies in a society which shies away from investment in the unknown, the other and the yet to be valued.

Thank you for listening, now let’s make our way out to the waiting taxi.

A special thanks to my assistants who whole-heartedly embraced the unexpected; they are not only a part of the future of art, but have names of their own; they are Matilda Höög and Per Inge Iversen.

*Strategiplan for kulturnæringer, Trøndelag 2009-2016


© Lisa Torell 2010

..........................................................................................................................................................................................

Hej,     

Jag tänkte börja rakt på, dagen till ära är jag Lisa Torell och ni är mina kunder, mina eventuella köpare. Snart kommer jag som konstnär, innovatör, egenföretagare, entreprenör och försäljare börja prata om min produkt. Även konstnärer måste då och då, förstår ni, titta på målgrupp och marknad för att kunna säkra särintresse, arbete och framtid och Madeleine Parks satsning REALITY CHECK innebar helt enkelt ett tillfälle som inte kunde förbises.

Först och främst måste jag förklara mig, i den här delen av min medverkan vänder jag mig framför allt till inköparna, det vill säga till er som är specialinbjudna för detta event: Ni som gör det möjligt för oss andra, producenter, invånare och konsumenter att ta del av konst i stadens offentliga rum, såsom sjukhus, bibliotek, parker konsthallar mm. 

Ni är utvalda för att ni utgör en speciell grupp i staden. Till era normala arbetsuppgifter tillhör nämligen att bestämma över det oväntade i staden Trondheim. Offentlig konst, utsmyckning och skulptur. Ni är inköpare av utveckling och ny tanke; av det okända, det andra, det nya och ännu ej värderade. Det som får stadsmässighet att bli urbanitet. Det att se fördelarna i det andra, det okända, alltså en plats där olikhet och likhet inte bara finns utan också utvecklas sida vid sida.

Det är en arbetsuppgift om borde betraktas mer som en undersökning och ett experiment. I dess yttersta bemärkelse, en utmaning. Något som en stad som Trondheim har tagit fasta på. Denna stad som till en sjättedel består just av detta, ”utveckling och ny tanke” dessa underbara ord lika utformade inom politik, stadsplanering och universitet som omformade av lärare och student. Det är en bra grund att bygga upp en stad kring. Bara orden är ett koncept i sig självt. Och de finns också där, nämnda, omnämnda, marknadsförda, insålda på hemsida och konferens.

”Trondelag har fokus på innovasjon og kreatvivitet, og på kunst og kultur, som grunnlag for utvikling och verdiskapning”/och ska/ ”Viderutvikle det offentlige støtteapparatet, aktuelle innovasjonsmiljø og virkemidler slik at de blir relevante, forstått og funksjonella for kulturnæringene.”/och/ ”Utvikle tiltak og arbetsformer som fremmer toleranse og nyskaping”

Ord och meningar, retorik.  Upplägg, form, synliggörandeoch framförande. Detta är, lika viktigt i ert arbete som i mitt, liksom i samhället generellt. Men vad betyder det egentligen att länka ord till innehåll, att lyfta fram meningar som rubriker, att sälja stad genom representation och ordkombination? Eller snarare vad krävs egentligen för att kunna genomföra en sådan här satsning?

Research, ekonomi, långsiktighet och mod. Våga leda det sagda till handling och aktion. Självklarheter kan tyckas, men jag sett det förr, det är lika förekommande här som i resterande delen av Europa, det där att orden säljer så bra att innehållet självt har fått ställa sig åt sidan. Det är faktiskt så, men med er hjälp så kanske vi tillsammans kan ändra lite på det här.

Jag tänkte ge er ett handtag. Ge och ge förresten, jag kostar liksom annat. Kultur är inte gratis, det måste liksom fri forskning samhälligt finansieras på olika sätt. Jag har utformat ett koncept och en platsspecifik produkt speciellt för detta tillfälle. Den går förstås i linje med mina tidigare arbeten, ni behöver inte vara oroliga för en eventuell felsatsning, jag har flera välrenommerade och diskuterande instanser på min cv. Nåväl, produkten är omfattande och består av tre separata delar: Detta performance, resterande material samt ett platsspecifikt verk på Nedre Ila, mycket fysiskt i sin form. Allt utvecklat för att diskutera plats på plats, framtid och allmän stadsplanering.

Det är detta som ska säljas. Det som egentligen är en tanke. För det är så med konstnärer, att vi inte egentligen säljer produkter, vi säljer tankar. Vi äger möjligheten att sätta form på tanken. Det kanske låter lite flummigt, men det är sann fakta. Grunden till denna sanning är att tanke är frånkopplad form och att framtiden inte ligger i produkten, framtiden ligger i tanken. Man kan lätt förväxla och tro att framtiden ligger i produkten, men jag repeterar: framtiden ligger i tanken, vare sig den är omformad som produkt eller uppenbarar sig som ren tanke. Oavsett ert förhållningssätt är titeln ”Det oväntade”.

Målet med ”Det oväntade” är dels att utveckla synen på offentlig plats, synen på konst i offentlig miljö och formen för utveckling och ny tanke. Att haka fast vid en form för utveckling och ny tanke riskerar nämligen att forma både utveckling och ny tanke både övergripande och på individnivå.

Sedan utgår jag optimistiskt att det här ska bli en WinWin-situation för alla inblandade, istället för en WinUse-situation vilken annars är den vanligaste formen inom konstvärlden. (Visserligen pekar all pilar i den riktningen just nu trots att kommunen in i det sista gick in med ett litet bidrag till TSSK. Dock kan det inte betraktas tillhöra den stora satsning som t.ex. ingår i *Strategiplan for kulturnæringer, Trøndelag 2009-2016. Men det är ett steg i rätt riktning.)

Ja, ni har säkert förstått och det är rätt, ni kommer härmed få genomgå ett litet test. Men oroa er inte, jag ska inte utsätta er för något obehagligt, jag är inte den sortens konstnär som vill försätta människor i svårmod. Jag har tagit fram tre förslag: köpeavtal 1, köpeavtal 2 och ett leasingavtal. Ni kan titta på dem snabbt. Det ska inte vara några frågetecken men om det mot alla odds skulle vara det kan vi gå igenom det tillsammans sedan. Köpeavtal 1 innebär att ni köper hela verket, dvs. Performance, material och det platsspecifika verket ute på Nedre Ila. Köpeavtal 2 innebär att ni bara köper verket ute på NL och leasingavtalet innebär att ni hyr verket ute på NL under utställningsperioden till självkostnadspris.

Innan några kontrakt skrivs, så ska jag naturligtvis följa med er till NL och titta på produkten ifråga. Taxi betalar jag, men vi delar. En sak återstår att berätta. Konsekvensen av ert eventuella mod, er smak eller ert handlande kommer att bli tydligt för invånarna i Trondheim.

Beroende på ert val kommer verket att vara tillgängligt under all framtid, under utställningsperioden eller förbli totalt censurerat. Handling och konsekvens. Betänketid kan fås, men verket kommer inte för publik bli synligt innan er satsning gjorts.

Verkar det hotfullt? Hotet är inte detta lilla verk, nej, det verkliga hotet innebär ett samhälle som räds satsningar för det okända, det andra och det ännu ej värderade.

Tack för att ni har lyssnat, nu tar vi oss ut till taxin.

Ett speciellt tack till mina assistenter som helhjärtat gick rakt in i det oväntade, de är inte bara del av konstens framtid utan har också namn, de heter: Matilda Höög och Per Inge Iversen.

*Strategiplan for kulturnæringer, Trøndelag 2009-2016

© Lisa Torell 2010

..........................................................................................................................................................................................

Hei,

Jeg tenkte å begynne rett på: dagen til ære er jeg Lisa Torell og dere er mine kunder, mine eventuelle kjøpere. Snart kommer jeg, som kunstner, innovatør, selvstendig næringsdrivende, entreprenør og selger, å begynne å prate om mitt produkt. Selv kunstnere må av og til, skjønner dere, se på målgruppe og marked for å kunne sikre særinteresse, arbeide og fritid, og Madeleine Parks satsing REALITY CHECK medførte ganske enkelt et tilfelle som ikke kunne oversees.

Først og fremst må jeg forklare meg: i denne delen av min medvirkning henvender jeg meg primært til innkjøperne, det vil si til dere som er spesialinvitert til dette evenementet: Dere som gjør det mulig for oss andre, produsenter, innbyggere, og konsumenter, å ta del i kunst i byens offentlige rom, som for eksempel sykehus, bibliotek, parker, kunsthaller med mer.

Dere er utvalgte for at dere utgjør en spesiell gruppe i byen. Blant deres normale arbeidsoppgaver regnes nemlig muligheten til å bestemme over det uventede i byen Trondheim. Offentlig kunst, utsmykning og skulptur. Dere er innkjøpere av utvikling og nye tanker; av det ukjente, det andre, det nye og det ennå ikke vurderte. Det som får bymessighet til å bli urbanitet. Det å se fordelene i det andre, det ukjente, altså en plass hvor ulikhet og likhet ikke bare finnes, men også utvikles side ved side.

Det er en arbeidsoppgave som burde betraktes mer som en undersøkelse og et eksperiment. I sin ytterste konsekvens, en utfordring. Noe som en by som Trondheim har tatt grep om. Denne byen som til en sjettedel består av akkurat dette, ”utvikling og ny tanke”, disse vidunderlige ord, like utformede innen politikk, byplanlegging og universitet, som omformede av lærer og student. Det er et bra grunnlag å bygge by oppå. Bare ordene er et konsept i seg selv. Og de finnes også der, nevnte, omtalte, markedsførte, innsolgte på hjemmeside og konferanse.

* ”Trøndelag har fokus på innovasjon og kreativitet, og på kunst og kultur, som grunnlag for utvikling og verdiskapning”/og skal/”Videreutvikle det offentlige støtteapparatet, aktuelle innovasjonsmiljø og virkemidler slik at de blir relevante, forstått og funksjonelle for kulturnæringene.”/og/”Utvikle tiltak og arbeidsformer som fremmer toleranse og nyskapning.”

Ord og setninger, retorikk. Opplegg, form, synliggjøring og framføring. Dette er like viktig i deres arbeid som i mitt, likeså i samfunnet generelt. Men hva betyr det egentlig å lenke ord til deres innhold, løfte fram setninger som rubrikker, å selge by gjennom representasjon og ordkombinasjon? Eller snarere: hva kreves egentlig for å kunne gjennomføre en slik satsing?

Research, økonomi, langsiktighet og mot. Tørre å føre det uttalte til handling og aksjon. Selvfølgeligheter kan man synes, men jeg har sett det før: det er like forekommende her som i resten av Europa, det der at ordene selv selger så bra at selve innholdet har blitt tilsidesatt. Det er faktisk slik, men, med deres hjelp kan vi kanskje forandre dette sammen.

Jeg tenkte jeg skulle gi dere et håndtak. Gi og gi fru blom – som alt annet koster også jeg. Kultur er ikke gratis, den må på samme måte som fri forskning finansieres av samfunnet på forskjellige måter. Jeg har utformet et konsept, og et stedsspesifikt produkt spesielt for dette tilfellet. Den er selvfølgelig helt i trå med mine tidligere arbeider, dere trenger således ikke bekymre dere for eventuell feilsatsing. Jeg har flere velrenommerte og diskuterte instanser på cv`n min. Nåvel, produktet er omfattende og består av tre separate deler: denne performance, resterende materiale, samt et stedsspesifikt verk på Nedre Ila som er veldig fysisk i sin form. Alt sammen utviklet for å diskutere stedet på stedet, framtid og allmenn byplanlegging.

Det er dette som skal selges. Det som egentlig er en tanke. For slik er det med kunstnere, at vi egentlig ikke selger produkter, vi selger tanker. Vi eier muligheten til å sette en form på tanken. Det lyder kanskje litt frika, men det er et faktum. Grunnen til dette faktum er at tanken er frakoblet form, og at framtiden ikke ligger i produktet, framtiden ligger i tanken. Man kan lett forveksle, og tro, at framtiden ligger i produktet, men, jeg gjentar: framtiden ligger i tanken, være seg den er omformet til produkt eller åpenbarer seg som ren tanke. Uansett hvordan dere velger å forholde dere til dette er tittelen ”Det uventede”.

Målet med ”Det uventede” er dels å utvikle synet på offentlig sted, synet på kunst på offentlige steder, og formen for utvikling og ny tanke. Ved å henge seg opp i en form for utvikling og ny tanke, risikerer man nemlig å forme såvel utvikling og ny tanke både på et overgripende, og på et individuelt plan.

Deretter utgår jeg optimistisk fra at dette skal bli en winwin-situasjon for alle involverte, til forskjel fra en winuse-situasjon som ellers er den forherskende formen i kunstverden. (For så vidt peker alle piler i den retningen akkurat nå, til tross for at kommunen helt på tampen garanterte et lite bidrag til TSSK. Noe som dog ikke kan betraktes som del av storsatsingen som inngår i Strategiplan for kulturnæringer, Trøndelag 2009 – 2016. Men som likevel er et skritt i riktig retning.)

Ja, dere har sikkert forstått, og det er helt riktig, dere skal herved gjennomgå en liten test. Men ikke bekymre dere, jeg skal ikke utsette dere for noe ubehagelig, jeg er ikke den typen kunstner som vil forsette mennesker i vanskeligheter. Jeg har tatt fram tre forslag: kjøpsavtale 1, kjøpsavtale 2 og en leieavtale. Dere kan se på dem kjapt. Det skal ikke være noen spørsmål rundt dette, men om det mot alle odds skulle være det kan vi gå igjennom disse i fellesskap etterpå. Kjøpsavtale 1 innebærer at dere kjøper hele verket, det vil si performance, materiale, og det stedsspesifikke verket på Nedre Ila. Kjøpsavtale 2 innebærer at dere bare kjøper verket på Nedre Ila, og leieavtalen innebærer at dere leierverket på Nedre Ila under utstillingsperioden til selvkostpris.

Før noen kontrakter undertegnes, så vil jeg selvfølgelig følge dere til Nedre Ila for å besiktige gjellende produkt. Taxi betaler jeg, men vi deler. En ting gjenstår og fortelle: konsekvensen av deres eventuelle mot, deres smak, eller deres handling kommer til å bli tydelig for Trondheims innbyggere.

Avhengig av deres avgjørelse, kommer verket til å være tilgjengelig for all framtid, under en begrenset utstillingsperiode, eller også kommer det til å forbli totalt sensurert. Handling og konsekvens. Betenkningstid kan dere få, men verket kommer ikke til å bli synlig for publikum før dere har avgjort deres satsning.

Virker dette skummelt? Trusselen er ikke dette lille verk, nei, den virkelige trusselen er et samfunn som frykter satsing på det ukjente, det andre, og det ennå ikke vurderte

Takk for at dere har lyttet, nå fortsetter vi ut til taxien.

Et spesielt stort takk til mine assistenter som helhjertet gikk rett in i det uventede, de er ikke bare en del av kunstens framtid, de har dessuten navn. De heter: Matilda Høøg og Per Inge Iversen.       

*Strategiplan for kulturnæringer, Trøndelag 2009 – 2016.

© Lisa Torell 2010

..........................................................................................................................................................................................

 

 

 

...
.................................. ..................