Solfrid Söderlind,
han/hon den/det.

En berättelse om det, detta stora skeende och alldeles underbara fenomen som kom att prägla hela vår samtid, för att inte säga vår framtid, detta nu och det som efter detta skall komma. Det var då någon gång mellan år 2009 och 2010 som det verkligen startade. Något sattes i rörelse. Det var ett fenomen som kom att prägla både stort och smått, rörligt som orörligt. Och det var dags, det var på tiden, det hade gått för långt.

Det var en lika tvärvetenskaplig tid som biologiskt, fysiskt kroppslig. Allt skulle definieras och omformas i detta
nygamla begrepp: Tanke och kropp, kropp och tanke. Det hade efter decennier av decenniers sociologiskt hårt
präglade tankebanor äntligen fått gehör och en gemensam kontext hade skapats. Kombinationen hade plötsligt blivit lika naturvetenskapligt möjlig som matematiskt solklar. Ja, numera stod det skrivet på var mans kylskåp att A=f(B) och B=g(A), alltså att om A är tanke och B är kropp, så är A beroende av B, och B är beroende av A. Yttre påverkan, påverkar självklart det inre, inre påverkan, påverkar självklart det yttre. Svårare än så var det inte.

Resonemanget hade knappt lämnat laboratoriet innan det skulle ut på marknaden och det var ett resonemang som med lätthet kunde appliceras lite här och var i samhället, vissa områden mer självklara än andra. Och användas gjorde det, alltifrån på det mest privata och personliga planet till att komma att innefatta även mer övergripande ting som politik, konst och allmän samhällsstruktur, mode, mat och arkitektur. Det var en given tankegång och en bra utveckling även så här i efterhand. Men att teoretiskt för stunden förstå var en sak och att teoretiskt praktiskt använda var en annan. Förhastade slutsatser och snabba förenklingar ledde dock ganska snart till att kropp ”blev” tanke. Fokus förflyttades från att titta på kropp och tanke och på dess sinsemellan påverkan av varandra till att se på kropp som en ”symbol” för tanke, dock ej tvärtom, det var för komplicerat, för tidskrävande och alldeles för abstrakt. Nej det fick bli kroppen som skulle representera tanken. Det var både roligare, snabbare och lättare.

Det var en kognitiv tid. Det var nu och framåt. Bakåt var något vi gått igenom, för evigt lämnat och lagt bakom oss. Gått igenom och gått igenom, livet var något som skulle skannas över och om problem uppstod på vägen, så var B alltid bättre än A, för B var mer på väg, ja, faktiskt alldeles i närheten av C! Och om det mot förmodan
ändå skulle uppstå problem med underliggande orsaker och dess synliga symptom då var det bara att konsumera för kroppen väl vald person. Homeopat, akupunktör, massör, frisör, alternativt gick före klassiskt traditionellt. Ansvaret skulle förskjutas, problemet avindividuelliseras, inga motkrav skulle ställas, inga frågor, inga svar, yrkesrollen avdramatiserades, vi är vänner och det är här och nu och sedan.

Det är länge sedan nu, men då när det skrevs var det nu, och i presens och därför väldigt närvarande. Nu som då är ju historien passé, men då var historia något som tillhörde det förgångna och skulle så förbli, det var något
som skulle suddas ut och tas bort. Detta blev dock en fas som lyckligtvis inte blev något vidare långvarig och det borde vi tacka alla möjliga l ångsamma, okroppsligt supersnabba, missmodiga, nästan obefintligt lågt betalda och allmänt modiga osynliga små tänkare för, och däribland dem: Solfrid Söderlind.

Vem var då denna Solfrid Söderlind? Jo, hon var varken speciellt lågt betald, modig eller så värst osynlig, men
tänkt det hade hon gjort, både för nu och för det som sedan skall komma. Jag återkommer snart till det, först
några ord om Nationalmuseum, för att det var där hon arbetade när det hela startade. Inte nog med att hon arbetade där hon var dessutom chef. Betald för att tänka, leda, delegera och vid behov omstrukturera och om det
var något, så var det just detta som i sinom tid skulle ske. Dock med ett visst mått av försiktighet, för i tider som
dessa fanns det risk för att allas vår nationalskatt annars kunde komma att fintas bort med en enkel liten
marknadsekonomisk axelryckning.

Marknadsekonomisk axelryckning… Jodå, så var det, för marknadstänkandet regerade. Säljtermer infiltrerades
överallt och vare sig det handlade om åsikter, image, infrastruktur eller människor så skulle det produceras,
förpackas, säljas och slutligen levereras.

Tilltron för form och design som ett representativt medel hade tilltagit med råge och därmed hade även vår
fascination för kroppens alla möjligheter både förökat sig och ynglat av sig. Tillagd kropp och andra yttre attribut var numera lika viktiga som hållning, kroppskontroll, fysik och röstläge. Inget hattande, ingen stress, lugna och sansade meningar, självförtroendet skulle synas, vare sig det var spelat, falskt eller äkta. Osäkerhet skadar och förleder. Alla tecken på kroppslig svaghet dömdes ut lika hårt nu som i förgångna tider.

Byggnader i likhet med människor skulle ta plats i rummet, förresten inte bara i rummet, utan helst utmärka sig och kunna pekas ut redan från luften. Porträtteras på en liten satellitbild och sedan färdas runt, runt, runt på Youtube, Myspace eller Facebook någonstans ute i cyberrymden för att till slut kanske laddas ner, göras om, printas ut och därmed mer på riktigt spridas. Länder, städer och till och med platser skulle brandas för att göra ett engelskt ord svenskt. Det handlade om Place Branding och City Marketing. Internationella begrepp och grundpsykologi var numera vardagsmat för samtidens näringsidkare, arkitekter och politiker. Icon Buildings och andra mer eller mindre spektakulära byggnader skulle utformas efter begreppen att ”De skulle peka med hela handen, inte ha armarna i kors, sova i fosterställning eller stamma”. Idealen var i princip oförändrade sedan 1600-talet. Och trots att alla länder av rang och med något så närt intresse för representation och marknadsföring hade ett, ja om inte flera reservoarer och behållare för tid, tanke och innehåll, så fanns det risk att de skulle komma att försvinna. Försvinna och försvinna… Omformas, förgöras och därmed försvinna. Detta gällde såväl museer som bibliotek, kulturhus och fria universitet. Men allra tydligast var denna trend och utveckling bland de institutioner som rörde konst1.

Utrymmet minskade successivt hela tiden. Det gällde både abstrakt medialt och konkret rumsligt. Det skars upp
likt en tårta och delades ut, knaprades på och åts upp av andra högtstående och så kallade gränsöverskridande
discipliner som gärna ville ha och utveckla det som ingått i konst i århundraden, ja, om inte i årtusenden, nämligen samtalet. Intressant nog var just konst den enda disciplin där samtal och diskussion skulle bort. Idén skulle inte verbalt bearbetas. Nej konst skulle minsann delas upp i dess två olika beståndsdelar, form och idé.

Murar skulle byggas, ingen överträdelse tillåtas och med denna strategi skulle så småningom konst komma att
tillintetgöras. Bara ytan skulle bestå. Jo, så var det, för saker och ting liksom människor, tillintetgörs och försvinner då de förlorar sitt värde och reduceras till objekt, isoleras från sin historia, sitt sammanhang och förnekas sin kontext. Det är både otäckt, otäckt och farligt, farligt.

Det här var några av de tunga och inte alldeles så enkla tankar som cirkulerade runt i Solfrid Söderlinds huvud
när hon genomförde sina dagliga sysslor, något måste nämligen göras, för: Nationalmuseum hade problem. Det skulle renoveras, för det var både för litet och för slitet. Det var dessutom en svår plats, en ståtlig byggnad, faktiskt i klass med slottet när det uppfördes. Ett exklusivt hus vars enda syfte var just detta; att ha högt till tak vad det gällde tanke och form. Ljuda det för dig själv och tänk på dess innebörd.

Platser som tidigare hade varit samhälligt givna hade plockats bort eller hade mer eller mindre censurerats på sin
makt ett efter ett. Vare sig det handlade om politiska beslut eller strukturella omordningar så skulle de bort. Ja, så
bara med det i åtanke så var det ett fantastiskt hus på många sätt, men ack så ointagligt, mentalt påfrestande att
snarare utgjorde ett hinder än den möjlighet det borde vara. Beteendet och personligheten transformerades och fogades redan på entrétröskeln nästan som per automatik. Eventuell skolning eller annan förmåga till flexibilitet synliggjordes snabbt. Trappa eller ramp. De impulsiva rörelserna, skrattet, rösten och energin tonades ner. Kalla det fridsamt och stillsamt om du vill, men så värst accepterande var inte helhetsintrycket. Nej, på det hela taget var det ganska konservativt. Montrar, staket, podier, skyltar, vakter utgjorde de synliga strukturerna för ordning och upprättandet av skillnad. Dessa liksom de inplastade informationsbladen vilka förhindrade spår av mänskligt slabb och annat kroppsligt äckel förmedlade tillsammans den där tillrättavisande synen på människan som numera kändes både förbi, för gammal och förlegad. Mörkt var det med. Bara fukten saknades, men den var väl på väg. Eventuell överordnad makt skulle uttryckas av underordnad och markeras under tystnad, vänligt men bestämt. Kroppen och tanken infekterades lika plötsligt som hastigt av den förhistoriska andan, för att inte säga den hierarkiska smittan.

Fiket befriades turligt nog denna transformation. Om denna förvandling handlade om val av utställda objekt, allmän hängning, personal, plats eller byggnad var svår att avgöra, kanske rörde det sig om en kombination. Men en sak var säker, arkitektur och annan utställningsstruktur var så permanent kronisk, naturlig och given, att människan, själva naturen självt, kom att bli betraktad som ett problem. Hon var den som efter sin synliga fysiskhet skulle anpassas. Möbler och annat fick tolkningsföreträde då de endast skulle användas till förmån för sin ursprungsfunktion. Rumsliga hierarkier hade både bildats och blivit regel.

Påtaglig i hjärta, stor sorg, stor smärta. Men detta var lika svårt att formulera och förstå, som att i verkligheten
upptäcka och analysera. Det krävdes ett perspektiv för att förstå ett annat. Du måste på något sätt ut ur ett rum
och in i ett annat. Samma sak var det med tiden, du kan inte bara följa med, du måste ta dig ur och ställa dig
bredvid och titta in. Och här hade Solfrid Söderlind ett litet försprång. Hon gick nämligen dagligen från ett utanför samhälligt rum till ett sparat musealt. Från en googlande gasformig och flervertikal tidsordning till en förhistorisk linjär, eller tvärtom, allt beroende på om hon var på väg till eller från jobbet.

Det var något som inte stämde, som klämde, gnagde och skrämde. Funktion mot människa. Människa mot funktion. Något skulle hon göra, hon hade filat på det länge… Vad var det nu igen… Hon tog av sig glasögonen och stack in dem i håret. Handling påverkar tanke, tanke påverkar handling, tänkte hon för sig själv samtidigt som hon tog glasögonen ur håret och satte på sig dem igen. Omedveten om sitt ticks gjorde hon rörelsen om och om igen. Det gjorde ingenting, det fick henne att tänka, gå tillbaks, repetera tanken och börja om för att sedan… Ta av sig glasögonen och sticka in dem i håret…

Ja…alltså…

Hon tog av sig glasögonen och stack in dem i håret. Handling påverkar tanke, tanke påverkar handling, tänkte hon för sig själv samtidigt som hon tog glasögonen ur håret och satte på sig dem igen. Omedveten om sitt ticks gjorde hon rörelsen om och om igen. Det gjorde ingenting, det fick henne att tänka, gå tillbaks, repetera tanken och börja om för att sedan… Ta av sig glasögonen och sticka in dem i håret…

Det skulle kunna fortsätta forever and ever. Men så hände det, det som fick en till synes nästan sjukt låst tanke och kropp att komma ur och byta spår. Gå från låst till öppen. Ja, för att trots att människan är en fantastisk balans och en gudomlig kombination av alltifrån autism till borderline, så kunde hon fastna. I det ena eller i det andra. Vissa gör det. Blev miffon. Men hon hade tur, det gick inte riktigt att förklara hur, men hon kom ur och hon kom rätt.

Det var en metod som skulle till, hon började på plats men tänkte fortsätta lite överallt. Inne och ute. Hon gjorde det inte ensam, hon hade flera till sin hjälp. Det var stor aktivitet både när det var öppet och när det var stängt. Arkiverad fakta blev fiktion. Verklighetstroget, genomtänkt och äkta blandades med överdrivet, förljuget och falskt. Gammal historia skulle blandas med ny, letas upp och samlas in, bli kvar, dokumenteras och bli över.

Seminarier och workshops genomfördes, funktionella superba användningar skulle förklaras som teoretiskt omöjliga för att sedan bevisas och överbevisas praktiskt.Hissknappar bytte plats, försvann eller ändrade färg. Dörrar blev till fönster, fönster till dörrar. Monumental museumbyggnad förändrades till ostformad genväg. Rökruta, civilister och statister införskaffades, roller utdelades. Betalt inhyrda eller nyfikna vanliga spelade alltifrån gamla objekt till snobbigt klassificerande, snoriga vakter till osynligt psykologiskt labila eller multihandikappade normala.

Jo, för det är inte bara människor som behöver byta plats och spegla sig i sig själva, i sin omgivning eller i sin historia, även Nationalmuseum behöver göra det. Behöver som sagt, gå från ett rum till ett annat eller från en ordning till en ny i detalj tänkt och verkligt märkbar oordning, för att sedan kanske gå tillbaks till samma form, dock med nytt huvud, distanserad tanke och med lite andra verktyg.

Och är det något du skall veta när du står här och läser, så är det att du ska titta upp och se dig omkring. Allt är
inte vad det verkar vara, det kan se ut så, men så är det inte. Inget är vad det till synes verkar vara, antingen står det stilla hela tiden och har aldrig rört sig eller så rör det sig hela tiden och allt beroende på dig, på din person, din förmåga och din tanke. Och vad, lite över andra saker som sådana här platser är till för, är just detta, att ge dig något annat utöver det vanliga, det dagliga, en ny vinkel eller en gammal vinkel, för att kanske få dig att tänka, gå tillbaks, repetera tanken och börja om från början, för att sedan…

Det var inte lätt men du skall veta att hon försökte. och hon gjorde det för sig själv, för dig och alla andra. Hon tog helt enkelt ansvar för sin plats, sin tid och sin historia, och när någon börjar, då vågar andra. Detta gäller både han/hon den och Det. Det är fint, det är lyxigt. Och det är livsviktigt.

* 1.) Konst = (idé och form)7 och (form och idé)7 = Konst


© Lisa Torell 2007

För Nationalmuseum Stockholm och om Nationalmuseum Stockholm.

............

...
.................................. ..................